Det sägs och skrivs gång på gång att kriget som vilket palestinierna fört mot Israel sedan september 2000 er för att göra slut på Israels ockupation.
Men detta är inte sant.
Araberna kämpar inte mot ockupation I tidningen Verdens Gang 7 april säger stadsminister Kjell Magne Bondevik att han «anser att det var ett historiskt misstag av Yassir Arafat att förkasta Camp David-avtalet för 2 år sedan. Vad Bondevik anbelangar infriades 97% av de palestinska kraven i detta fredsförslag.»
Kåre Willoch medgav i en debatt med Kåre Kristiansen, Petter Levin och Gunnar Stålsett i Redaktion 21 tisdagen 2 april att Camp David-erbjudandet (särskilt eftersom sitiationen från palestiniernas synpunkt förbättrades så länge Clinton att som president i USA) inte strandade på frågan om en palestinsk stat och/eller ett slut på Israels ockupation, men däremot på frågan om huruvida de palestinska flyktingarna och deras efterkommande skall ha «rätt att återvända». Detta hade Willoch rätt i.
Kamp om befolkningsmajoriteten i Israel
Konflikten handlar alltså nu om huruvida 600 000-700 000 arabiska (palestinska) flyktingar från 1948 och deras många efterkommande skall ha rätt att «vända tillbaka» till Israel, alltså själva staten Israel. Det skall nu då röra sig om 4-6 miljoner människor. Detta skulle isåfall medföra att det skulle bli en arabisk majoritet i Israel.
För en kommentar rörande flyktningarna hänvisas til artiklarna:
Rätten till landet
Bort med flyktinglägren!
Låt oss slå fast en gång för alla: Arafat startade och fortsatte inte den pågående intifadan i september 2000 som ett svar på israelisk ockupation, utan på grund av att Israel närmade sig ett bindande avtal om att göra slut på denna ockupation och därmed upprättandet av en palestinsk stat i utbyte mot varaktig fred. Hans mål är alltså något annat än en stat som lever i fred vid sidan om Israel.
Israel kämpar för livet
I tidningen Dagen kan man den 5 april läsa ett citat från en annan tidning, Verdens Gang, uppenbarligen en ledarartikel: Israels utrikesminister «Shimon Peres har sagt att den israeliska offensiven på Västbanken de sista dagarna är ett krig för Israels existens. Det får oss att tvivla på om det var rätt att ge Peres Nobels fredspris. Utrikesministern borde då kunna se att det är Sharon-regeringens kompromisslösa våldspolitik som har förorsakat den största vågen av självmordsaktioner mot Israel någonsin.»
Den okunskap som Verdens Gang här avslöjar, har sin bakgrund i att en rad centrala fakta i Mellanöstern-konflikten systematiskt förtigs i Norge. Detta är något Arafat har givit uttryck for en rad gånger – på arabiska. Några gånger säger han det i detalj, andra gånger säger han det på ett kodat språk, där Israel till exempel liknas vid korsfararväldet, som ju fick ett slut.
Ett exempel finner vi i artikeln Vi Skall Överta Hela Landet.
Huvuduppdraget är att det skall vara så mycket terror att de europeiska judarna lämnar Israel. Då är bara de orientaliska kvar (de flesta av dem flyktingar från arabiska länder), och dem skall man nog klara av att ta knäcken på. (Se också Arafats terrorstrategi)
«Det glada budskapet» om att Israel en dag skall utplånas finner vi i ett stort antal skolböcker. Något av detta er dokumenterat i specialartikeln Judehat i palestinska skolböcker.
I västvärlden har dylika uttalanden stort sett inte uppmärksammats. Och när/om man har hört dem yttras, har man tänkt «Stackars man. Han talar å ett fattigt folks vägnar, ett fattigt folk med lite vapen. Han kommer aldrig att kunna verkställa sina hotelser.»
Men ett svar är att den dag fanatiska muslimer har tillgång till atomvapen kommer sitautionen att vara en annan, och Arafats folk räknar med att få med sig de arabiska staterna på mycket mer än vad de har lyckats med hittills.
Men det är egentligen inte nödvändigt att vänta så länge. 20 juli 1981 sa Farouk Khaddoumi, ledare för PLO’s politiska avdelning till den tyska tidskriften Stern, att «Vi kommer aldrig att tillåta Israel att leva i fred. Vi kommer aldrig att erbjuda Israel säkerhet. Varje israel skall känna att bakom varje mur kan det ligga en gerillasoldat och sikta på honom…»
Månaden innan Israel satte igång med sin aktion blev 125 israeler mördade och hundratals sårade, mestadels i självmordsattentat. Det var uppenbart att detta skulle fortgå och kanske trappas upp ytterligare. Attackerna som förde till sådana förluster ansågs bara vara de «lyckade».
Många terrorattacker, förmodligen de flesta, blir på ett eller annat sätt avvärjda innan självmordsterroristen nått sitt mål. Inget stat kan leva med ett sådant hot hängande över sig. Om så skulle vara fallet, så skulle livet i Israel bli outhärdligt.
Detta är bakgrunden till Israels agerande nu och detta är bakgrunden till att Israel inte kan stoppa mitt i aktionen på det vis som Bush önskar.
«Operation Defensive Wall» har stöd hos ett stort flertal av den israeliska befolkningen.