Det är vanligt att man i beskrivningar av Mellanöstern-konflikten uppger siffror över judar och araber från olika tidsepoker före 1948. Siffrorna visar alltid att judarna var i minoritet i Palestina (området väster om Jordanfloden). Det sägs att judarna var en minoritet som körde över majoriteten och gjorde intrång mot majoritetens vilja, något som är ett grovt brott av alla lagar för nationellt självbestämmande.
Det måste medges: Om man uteslutande skulle låta majoriteten bestämma, skulle judarna inte haft en chans. Överallt har de varit i minoritet. Det är precis det som varit problemet, att judarna vid alltför många tillfällen blivit diskriminerade och förföljda.
Det fundamentala för Israel är därför följande: Eftersom judarna blev behandlade som främmande där de bodde, behövde de ett område där de kunde bli en majoritet. Det kunde naturligtvis vara ett område där judarna från början var en minoritet. Men det betyder att de som tidigare varit i majoritet, senare skulle bli en minoritet.
Många araber, bland dem Libyens diktator Muammar Ghaddafi, har medgett att judarana behövde en stat. Men att den ligger på fel ställe. «Judeproblemet» är europeiskt, i första hand tyskt. I arabiska länder har judarna levt gott i alla år, ända tills sionisterna kom och skapade problem under det förra århundradet. Judarnas stat borde därför ligga i Europa, t.ex. i Bayern. Då skulle den skyldige fått betala istället för en oskyldig tredje part (araberna). Så långt Ghaddafi och otaliga andra araber.
Detta argument är rimligt. Men bara så länge man ignorerar en mängd andra centrala faktorer. Som t.ex att medan bara en liten del av judarna har flyttat/flytt från Europa, så har nästan alla judar flytt från de arabiska länderna – efter århundraden av diskriminering och förföljelse. De flesta judar i Israel härstammar från arabiska och andra muslimska områden.
De judiska flyktingarna från arabiska länder är en av de bortglömda faktororerna i Mellanöstern-debatten.
